User:Lejon
From Learning Research Wiki
Varför läser ni på distans? Biestas artikel om det livslånga lärandet är en av de bästa och viktigaste artiklar jag har läst på länge då den ifrågasätter begreppet livslångt lärande. Intuitivt tänker nog de flesta av oss på de möjligheter som vi idag har till ett livslångt lärande både för att det är gratis ( i Sverige) och för att teknologin ger oss möjligheter som vi tidigare saknat. Mera sällan föreställer vi oss livslångt lärande som ett krav, ett krav att ta ansvar för sitt liv, att vara anställningsbar och att bli ekonomiskt lönsam. Biesta ger oss ett verktyg att förstå hur det förhåller sig med sin triangelformade modell med spetsarna personlig, ekonomisk och demokratisk.
Vi föreställer oss nog gärna att det är den personliga aspekten som driver oss till att fortsätta vårt lärande; vi läser för att vi är intresserade av att lära oss något. I många fall läser vi kanske för att bli mer attraktiva på en arbetsmarknad; vi kan skriva in våra kunskaper i vårt CV. På en generell nivå instämmer säkert de flesta av oss också i att det är en demokratifråga att ge mindre lyckligt lottade människor lika möjligheter till utbildning.
Möjligen kokar alla de här alternativen ner till en sorts personligt ansvar. En speciell aspekt av detta som Biesta påpekar är det individuella. Det slog mig när jag läste artikeln att begreppet lärande och vårt nutida fokus på den lärande, något som vi har vant oss vid att betrakta som något gott kanske också har en bedräglig sida. Utbildning konnoterar något institutionellt som riktar sig till människor i gemen. Vi har ett utbildningssystem som skall överföra våra demokratiska värderingar. Men idag fokuserar vi allt mer på lärande och på den lärande. Det har t.om. nästan varit fult att undervisa. Lärarna skall kliva ner från katedrarna har varit något av ett stridsrop (From the sage on the stage to the guide at your side).
Oavsett vad man kan tycka om detta väcker Biesta något i mig som gör att jag känner ett stråk av misstänksamhet mot det individuella ansvaret för lärande, något som jag inte har tänkt på på det här sättet tidigare även om jag förstås alltid har varit kritisk till individcentreringen inom det allmänna skolväsendet.
Nu kompliceras kanske bilden av den individuelle smarte nätsurfaren en anMycket intressant artikel: Questioning the Generational Divide: Technological Exoticism and Adult Constructions of Online Youth IdentityQuestioning the Generational Divide: Technological Exoticism and Adult Constructions of Online Youth Identity free access Susan C. Herrining av att lärandet på nätet långt ifrån är helt individuellt. Väl känt är att människor bildar communities på nätet. Forum för det ena eller andra kunskapsområdet finns det gott om. Kanske skall man också se företeelser som Facebook som ett utslag av lärande i gemenskaper? Men att Biesta pekar på retoriken kring det individuella ansvaret känns mycket viktigt d.v.s. att vi får redskap med vilka vi möjligen kan genomskåda den samhälleliga retoriken.
Ett exempel på att det ekonomistiska synsättet dominerar på beskostnad av de personliga är väl också att vissa utbildningar inte ses som ekonomiskt lönsamma. Ett "ekonomiskt odugligt" ämne som latin t.ex. får svårt att hävda sig i en ekonomistiskt utbildningsekonomi. Universitet lägger ner utbildningar som inte "leder till något". Många är väl ropen också på utbildningar som skall göra folk mer anställningsbara i specifika yrken. Lärlingsutbildningar kan vara ett sådant resultat. I deras utmärkta bok The University of Learning varnar Bowden och Marton för en insnävning på specifika kompetenser då vi inte kan veta vad som blir gångbart i framtiden. Istället bör universiteten ger förhållningssätt som gör att de studerande kan handskas med det nya och obekanta.
Längre fram i artikeln ifrågasätter Biesta hela "fundamentet" för det livslånga lärandet: Är det verkligen sant att mer och "bättre" högre utbildning leder till ekonomiskt välstånd? Eller är det så att starka ekonomier har råd att investera i bättre utbildning. Åtminstone jag har aldrig ställt mig denna fråga tidigare utan tagit detta för en självklar sanning. Biesta ifrågasätter t.o.m. om den ekonomiska globaliseringen är ett "faktum" eller om det bara är vissa länder som vill att det skall vara så. Som en, måhända naiv, läsare av Biesta känner jag att detta är oerhört viktiga frågor att ställa.
Ytterligare en iakttagelse (om jag får rada upp en massa saker här) är att begreppet identitet är något som vi har ansvar för. Här blir jag lite konfunderad över vad jag skall tycka. Som hängiven beundrare av Wengers teorier kan jag nog se att identitet snarare är något vi skapar genom vårt deltagande i olika verksamheter än något som vi bara "är". I Biestas resonemnag verkar det ligga en kritik i att vi skall skapa oss en identitet. Möjligen får detta sin förklaring lite längre fram i artikeln där han säger att våra friheter är "de jure" men inte "de facto" d.v.s. vi har formella rättigheter men vi har i praktiken lite inverkan över dessa rättigheter; det är någon annan som har bestämt och vårt handlande blir i huvudsak reaktivt. Vi gör som andra vill men vi tror att vi bestämmer själva!
En parallell som jag vill dra har med möjligheten att publicera sig på nätet att göra. Det heter idag att man har undanröjt hindren för gemene man att publicera sig; inga censorer refuserar ens inlägg. Ja, detta är ena sidan. Den andra sidan är att bland alla miljoner inlägg på nätet är det fortfarande en bråkdel som blir lästa och vem som blir läst på nätet är inte lika demokratiskt som vilka som får publicera sig.
Nu skall jag snart sluta men jag måste ta upp en sak till från artikeln. Genom att göra lärandet till en privat angelägenhet blir det allt svårare att begära allmänna medel för ett lärande som gynnar personliga och demokratiska aspekter. Återigen får vi nytta av Biestas triangel som redskap för vår förståelse.
Jag må ha läst detta naivt och skrivit lite osammanhängande (men det är ju ett inlägg och skall som sådant inte vara fulländat) men mitt omdöme om Biestas artikel från inledningen kvarstår.
Idag läste jag också det här bokkapitlet:
Questioning the Generational Divide: Technological Exoticism and Adult Constructions of Online Youth IdentityQuestioning the Generational Divide: Technological Exoticism and Adult Constructions of Online Youth Identity free access Susan C. Herrin.
Det handlar om följande:
Internetgenerationen som konstruktion
Jag har ägnat ganska många timmar idag åt en artikel som jag fann länkad från "vår" wiki. Den handlar, som rubriken antyder, om hur vuxenvärlden konstruerar begreppet "Internetgenerationen" eller varianter som "Net generation" ellller det svenska "den digitala generationen".
Konstruktionerna är skapade av en generation för vilken nätets resurser inte är självklara utan snarare något som man lägger märke till. Ungdomarna själva är inte så upptagna av tekniken utan ser den som självklar och använder den för det som den möjliggör, kontaktskapande, informationssökning, nedladdning m.m.
Resultatet av detta sätt att se på ungdomar och deras teknikanvändning blir att de konstrueras som "något annat". Begrepp som Internetgenerarationen blir en exonym, något som används av de utanförstående (de vuxna) för att beteckna och särskilja en annan grupp som "exotisk". Det handlar alltså om de sätt på vilket den äldre genereationen konstruerar en grupp som är olik dem själva.
Till vardags använder vi nog de här uttrycken lite till mans och tänker inte på att de faktiskt är just konstruktioner. Artikeln argumenterar för att det är vuxengenerationen som alltjämt styr och konstruerar de verktyg och resurser på nätet som ungdomar använder, inte sällan med ekonomistiska motiv. En annan argumentationslinje, byggd på intervjuer med ungdomar, handlar om att ungdomsgenerationen fatktiskt också tar över och använder den äldre genereationens beteckningar om sig själva.
Huvudargumetnet i artikeln är att det handlar om vuxenvärldens konstruktioner av en ungdomsgeneration och deras erfarenheter när de umgås med media. Det som man brukar beteckna som ungomars verktyg är sådant som är producerat av vuxenvärlden för ungdomars konsumtion. Vanligtvis har denna konstruktion också ett deterministiskt inslag genom att den tar för givet att ungdomar är annorlunda "som ett resultat av användningen av digitala media" eller att "teknologin har förändrat nätgenerationen" och liknande uttryck.
Slutligen kan jag inte avhålla mig från att associera till Wenger och hans reifikationer. Begrepp som Internetgenerationen eller Nätgenerationen är i Wengers mening reifikationer och ungdomsgenerationen måste förhålla sig till dessa. I grund och botten innebär detta att ungdomarna medvetet eller omedvetet måste förhålla sig till något som redan finns samtidigt som de naturligtvis enligt Wengers resonemang också skapar nya reifikationer.
I artikeln påpekas också att ungdomarna är historielösa d.v.s. de har inte erfarenheterna från tiditare teknikgenerationer att stötta sig mot eller för den delen också att ta avstånd från. Kanske kan man hellre säga att även när ungdomarna till synes revolterar så förhåller de sig till det som redan finns. (Jag vet inte om jag fick ihop detta riktigt ..)
Artikeln drar också den intressanta slutsatsen att den verkliga internetgenerationen har ännu inte kommit till eftersom dagens unga alltjämt - även om de konstrueras som annorlunda, självgående eller i något avseende digitala - är starkt beroende av den generation som har erfarenheter från tiden före Nätet. Istället menar författaren att dagens unga intar en intressant särställning eftersom de befinner sig i en skärningspunkt mellan tidigare generationer och en nätanvändande generation. Här finns, menar författaren, intressant information att utvinna om vi bara kan sluta intressera oss för teknologin som sådan och istället intressera oss för människors behov och vad som kan tillgodoses med hjälp av teknologin.
